jihan

Gott Folk!

Jo, som jag nämnde i mitt senaste inlägg så kommer jag att skriva sammanfattningar istället för att skriva om varje dag som gått, detta eftersom att jag ligger efter typ fyra veckor med skrivandet...


Sammanfattning av Dunedin och Fairfield:
Dunedin var en trevlig stad, en studentstad med 20 000 studenter, vilket märks, det var ungdomar mest överallt faktiskt. med skoluniformer.
Vädret var däremot dåligt under större delen av vår vistelse i staden, vilket gjorde det hela rätt tråkigt. Vi bodde däremot på ett väldigt bra hostel, YHA, ett litet hostel som kändes rätt lantligt och låg relativt centralt, 10 minuters promenad in till centrum, men hem tog det snarare 15, detta eftersom att Dunedin har otroligt mycket backar, eller, i princip alla städer i Nya Zeeland är backiga... Men Dunedin har faktiskt den brantaste gatan i världen.

Fairfield (WWOOFstället) var väldigt bra, vi hamnade i en trevlig familj och behövde inte arbeta speciellt mycket, tillräckliogt skulle jag vilja säga med tanke på att att vi inte fick betalt. Vissa WWOOFställen ska visst vara väldigt dåliga och ibland inte ens ge mat, ställen som vill utnyttja billig arbetskraft. Familjen bestod av Anna från Schweiz, Allan med rötterna i Skottland, hunden Jake och katten Minty. Skillnaden mellan Anna och Allan var som natt och dag, Anna var en väldigt lugn och avslappnad kvinna, medan Allan var en burdus och framfusig man. Men båda väldigt trevliga.
Maten var bra, men annorlunda på vissa sätt. Till maten fick man ingenting att dricka, eller man fick, men då fick man hämta det själv, det stod aldrig framme. Efterätt varje dag och kaffet smakade mest vatten. och på tal om vatten, vattnet i det här landet är knappt drickbart i många städer, så fort du sätter på en kran så möts du av en stark frän doft av klor... och smakar klor gör det också.

Sammanfattning av Alexandra:
Den första oktober så drog vi till Alexandra, en liten mysig by uppe bland bergen. Vi bodde på ett hostel där, Alexandra Backpackers, stället jag nände tidigare som var så dyrt, bara att det var inte så dyrt, det var faktiskt riktigt billigt, 500kr var i veckan. Det var ett bra hostel också, precis lagom skabbigt. Fast moderniteter som varmvattenkran och så fanns ju förstås inte, med det gick bra att koka vatten när man skulle diska, så det var inga problem.
Personalen på hostelet var väldigt trevliga, de hjälpte oss med att söka jobb och ringde själva runt och kollade om det fanns jobb åt oss någonstans.
Alexandra i sig var mycket trevligt, en mysig by, mindre än Söderköping, man hade alltid nära till naturen, och staden var omgiven av berg.
Vi gjorde inte så mycket i Alexandra egentligen, tog promenader längs stranden, ringde runt och kollade efter jobb och så... Men så en dag så ringde de ifrån Seasonal Solutions och sa att de hade hittat jobb åt oss, så vi gick dit och pratade med dom och dagen efter så började vi jobbet!




Sammanfattning av Kerrimuir Orchard:



Tisdagen den 13:e så åkte vi alltså till Kerrimuir Orchard där vi hade fått jobb, vi vart upphämtade i Roxburgh av vår chef Dave, och vi åkte ut till Orcharden där vi först fick gå igenom en massa papper och skriva kontrakt och härja och ha oss... och efter att ha fixat med allt så kom vår andra chef och hämtade oss, Debbie, en Kanadensisk tjej som jobbat där i fyra år, och som senare kom att bli mer av en vän än en chef. Även hon gick igenom reglerna för gården och sedan bar det iväg till aprikosträden! här gick hon igenom hur vi skulle tunna ur träden och hur man använder en stege, sen fick vi sätta igång! på vår första rad så fick vi timlön och sedan skulle vi börja på "contract" och få betalt för hur snabbt vi jobbade.
Det var sjukt läskigt att stå på en stege som man inte litade på två-tre meter upp bland trädtopparna... och slitigt var det, jag hade träningsvärk i flera dagar, men det gick gradvis över och tillslut så hade jag inte ont längre... bara i axel/nack/rygg området efter att ha burit den förbannat tunga stegen hela dagarna.
Vi arbetade på och efter två dagar så var vi klara med vår första provrad och skulle börja på contract... Debbie berättade för oss hur det fungerade då vi var rädda att vi skulle arbeta alldeles för långsamt och inte få någon lön, och det visade sig att oavsett hur långsamt vi arbetar så får vi alltid 12,50 i timmen, detta pga minimilönen. Så det var betryggande.
Vi bodde i en stuga tillsammans med två tyskar, fyra brasilianer och två irländare, men senare så kom även två till brasilianare och en engelsman. Stugan var ganska fin men det fanns bara en spis med fyra plattor på... så det var svårt att laga mat samtidigt som någon annan.

Kerrimuir låg ute på landet 6-7km ifrån Roxburgh så när man var tvungen att handla så fick man lifta in med folk som hade bil. Och i Roxburgh så fanns det bara två affärer och båda var väldigt dyra... så om man ville storhandla så var man tvungen att åka in till alexandra... vilket tog ca 30-40minuter. Brasilianarna var väldigt trevliga och det var dom vi umgicks mest med, fast det var bara en av dem som kunde engelska, Rafael. Om man ville prata med de andra så fick man använda sig av gester, några ord engelska och lite spanska... så det var ganska svårt...

Arbetet på orcharden vart efter en vecka väldigt jobbigt, inte så värst fysiskt påfrestande, mer psykiskt... Man gick upp vid sju på morgonen gick till jobbet som började klockan åtta, klättrade upp för en stege, plockade bort lite frukt, klättrade ner för stegen, flyttade stegen, klättrade upp för stegen, plockade bort lite frukt... osv, i åtta timmar, sex dagar i veckan. så man hade bara lördag och söndag som lediga dagar.. så om man ville hitta på nått så var man tvungen att göra det på lördagen, men då var man trött efter att ha jobbat hela dagen så man kännde inte för att göra någonting när man kom hem från jobbet... och jobbet var inte heller så värst varierande. Vad som gjorde arbetsdagarna värda var att snacka skit med Debbie om andra arbetare och hennes chef David. Jag fick känslan av att hon såg oss mer som vänner än arbetstagare, och hon kom hela tiden med ursäkter för att vi arbetade långsamt, hon bludade för faktumet att det faktiskt kunde vara som så att vi var dåliga på arbetet.

Man var tvungen att arbeta sjukt hårt för att kunna tjäna bra med pengar, eller ja, man var tvungen att arbeta sjukt hårt för att nå upp till minimilönen, men ifall man inte når upp till minimilönen så tvingas våra arbetsgivare att höja vår lön, men ifall de tvingas höja våran lön för mycket hela tiden så får vi sparken.
Så om varje träd på en rad är värt 3 dollar så måste man göra 4 träd i timmen och 33 träd per dag för att nå upp till minimilönen, men om du vill tjäna 15 dollar så måste du göra 40 träd per dag. och om man får 2 dollar per träd så måste man göra 50 träd om dagen.
Det är inte ens säkert att en två dollar rad är lättare än en fyra dollar rad. Sättet priset sätts på känns inte heller riktigt rättvist, priset per träd beräknas på hur snabbt Debbie gör ett träd på den raden, så det kan mycket väl hända att hon råkar ta ett lätt träd på raden och gör det jätte snabbt, medan de andra träden har mycket mer frukt och är mycket svårare, plus att hon har jobbat på olika orchards i tjugo år och det är omöjligt för oss att vara lika snabb som henne.

   Stugan vi bodde i.

  
         Jag.                  Plocka aprikoser.


Äventyr på vischan
Eftersom att detta land varken har snus eller tuggtobak så har jag börjat röka... Och när man röker så behöver man cigaretter, och cigaretter hade jag nu ont om, så vi frågade Rafael om dom skulle in till stan någonting och han sa, jo jag hoppas det, men tiden gick och klockan 19:30 åkte vi in till Roxburgh för att handla, men det visade sig att alla affärer var stängda och bensinstationen var även den stängd. och ont om bensin hade vi... men vi tänkte att bensinen räcker nog till Alexandra, så vi begav oss och halvvägs till Alexandra så tog bensinen slut.
Så vi åkte in till sidan av vägen och ställde oss utanför ihop om att någon skulle stanna och hjälpa oss. Den första bilen som kom stannade och föraren frågade om han kunde hjälpa oss, vi förklarade att vi inte hade någon bensin, så han skjutsade Rafael in till Alexandra så att han kunde fixa bensin, medan vi väntade i bilen. Vi satt där och väntade... och väntade... det började mörkna utanför och tillslut så var det mörkt och vi började undra om något hade hänt Rafael, han hade nu varit borta i en och enhalv timme... och Junior sa den femte bilen skulle vara Rafaels bil... Men det kom inte så mycket bilar nu eftersom att det var sent. Men bilarna som kom förbi stannade och frågade om dom kunde hjälpa oss, till och med en buss stannade och frågade om han kunde hjälpa oss... och efter fem bilar, precis som Junior hade förutspått så kom Rafael och vi åkte in till Alexandra och köpte cigaretter.


Vi hade nu arbetat på Orcharden i två veckor och jag började tänka att vi aldrig skulle klara av det här jobbet en längre tid, dessutom så berättade Rafael att han var tvungen att åka hem till Brasilien eftersom att hans kusin dött och han var tvungen att ta hand om familjen. Så vi beslutade oss för att säga upp oss.
   Men vi hade ingenstans att ta vägen och visste inte riktigt vad vi skulle göra, så vi satte oss och kollade runt och för att se hur mycket jobb det fanns i olika städer och beslöt oss tillslut för att åka till Christchurch... Men nu vart det bussproblem, detta eftersom att vi var tvungna att åka ifrån Roxburgh till Alexandra först och den bussen går bara på morgonen och då jobbar folk och kan inte skjutsa oss... så vi frågade Debbie hur vi kunde lösa det, och om kanske David kunde skjutsa oss. Men hon sa att vi kunde övernatta hos henne och hennes kille Paul!
   Så dagen efter så skulle vi åka så vi packade iordning allting och väntade på att hon skulle höra av sig och tillslut så skickade hon ett sms och skrev att hon skulle komma lite senare eftersom att deras hund Josh hade blivit blind över natten..! Men vi fick komma hem till dom i alla fall och det var riktigt trevligt, först väldigt god mat sen så tog vi oss några öl och satt och samtalade. Men det var synd om Josh, som inte har blivit bättre och antagligen kommer att förbli blind, men han ska visst klara sig relativt bra, han är alltid med på orcharden och följer nu efter Debbie genom att hon går och klappar.
   Dagen efter så tog vi alltså bussen upp till Cromwell där vi fick vänta i tre timmar, det regnade och vi hade ingenstans att ta vägen... så vi gick till informationscentret där vi fick lämna vårt bagage, sedan satte vi oss på ett café och åt macka och väntade.
Efter det så tog vi bussen till Christchurch, det tog lång tid och vi var framme vid typ klockan 21:00-22:00 nån gång, det regnade fortfarande och vi visste inte hur vi skulle hitta till vårt hostel, så vi frågade busschaufören och han sa att han kunde skjutsa oss dit. När vi kom fram så satt det en lapp på dörren och i lappen så låg det en nyckel...! Så vi navigerade oss fram till rummet som var litet och mysigt och hade en tv!

Nästa dag så var det dags att försöka börja fixa med lite saker, så vi frågade runt och försökte få reda på hur vi lättast hittar jobb och bostad och så... lyckades inte så bra med att göra något av det den här dagen faktiskt, men nästkommande dag så gick vi och köpte tidningen där det fanns lite jobb och lägenhetsanonser, så vi började skicka lite mail och ringa runt lite för att hitta en lägenhet men lyckades inte.
   Efter att ha fortsatt försöka med att leta lägenhet dagen efter så fick vi napp!! en kvinna som bodde ute i Avondale ville ha en flatmate så vi sa jo visst, vi kommer imorgon! vi gick även till Coverstaff, en jobbagentur, och dom sa att vi skulle komma tillbaka nästa dag med pass och arbetsvisum och så.
   Men när morgonen väl kom och vi hade kollat lite närmare på vart lägenheten var belägen och så, så tänkte vi att det var lite väl långt utanför staden, så vi fortsatte att ringa runt och hittade en annan som låg centralt så vi ringde dem och dem sa jo visst, kan ni klockan fyra? vi sa nej, eftersom att vi skulle till coverstaff vid tre, så vi bestämmde oss för en tidigare tid och vi gick dit. lägenheten var fin, ett stort rum, men delar på kök och badrum... men billigt 180 dollar i veckan. (180 x 5 = 900 x 4 = 3600) så 3600 i månaden för en lägenhet som ligger centralt i en storstad är inte fy skam. Christchurch är föresten den största staden på den södra ön, så det är en ganska stor stad, det är även nya zeelands konststad, och lägenheten är precis i konstområdet..! Så vi tog lägenheten och skrev på papper och allt sånt.

Efter att ha fixat med allting så gick vi till Coverstaff där vi först var tvungna att fylla i en massa papper och göra massa tester?! ett matteprov, ett läsförståellse prov och ett hörförståellse prov. skittråkigt och hemskt jobbigt... jag hatar pressen av prov, speciellt när man inte är förbered på dem. Men efter att ha gjort alla prov och sett på informationsfilm så var vi klara och hon sa åt oss att ringa nästkommande dag och se om det fanns jobb och så. Så dagen efter så flyttade vi in i lägenheten och vi behövde inte ringa tjejen på coverstaff hon ringde oss och sa att hon hade hittat jobb åt oss! i minst en vecka, sen får vi se... på ett företag som heter Schneider Electric... har ingen aning om vad vi ska göra, det får vi se imorgon, men det låter som att det har med elektricitet att göra, så det blir spännande! om jag orkar så skriver jag igen imorgon och förklarar vad det är vi gör!




På Återseende!