jihan

Imorgon, den första april, så flyger vi till Auckland, tar därifrån bussen till Warkworth för att slutligen åka bil till en liten by som jag inte minns namnet på för tillfället. vi ska nämligen WWOOFa hos en familj, familjen Hayman närmare bestämt. detta betyder att internet kommer att vara en bristvara och att jag inte kommer att kunna lägga upp mer text om resan vi gjorde med Yrsas föräldrar samt morföräldrar på, antagligen, ett bra tag.

Jag hoppar över att skriva om de första dagarna från 17-19 eftersom att dessa bara var i Christchurch och därför inte så jätte spännande.


Första dagen 19 Februari:

Christchurch - Franz Josef                           

                                                                                                                               
Det blev en tidig morgon, tåget avgick redan klockan 8:00 och vi var tvungna att checka in redan tjugo minuter innan avgång, vilket betydde att vi var tvungna att gå upp vid 6:15, men jag gick upp vid 6:45 och då var det bråttom! Klädde på mig och gick i princip...

Vi mötte Yrsas föräldrar samt morföräldrar vid deras hotel där shuttlen som skulle ta oss till tågstationen avgick ifrån, vi åkte dit och checkade in. Det är nästan som att flyga, att åka tåg i Nya Zeeland, angående reglerna om bagage i alla fall. Man får ha två bagage, båda motsvarande 20kg som inte får vara störe än de angivna måtten, samt ett litet handbagage. Det visade sig dock att de inte var så petiga som det lät i papprerna, precis som med de inrikes flygen.

Efter att ha stått och väntat ett tag så var det dags att borda tåget, det var en mycket vacker dag, inte alls som de föregående dagarna i Christchurch. Vi satt mittemot ett äldre par från Australien som började resan med att klaga på att de inte såg någonting, och pratade extra högt, som att de ville att vi skulle höra och säga något i stil med: "Nej men det är ingen fara, vi byter gärna platser med er!", som barn brukar göra. Jag menar, kom igen, de missade att se det första berget, men det kommer ju mer! resan var ju ändå fyra timmar lång... Men nog klagat på äldre par från Australien. Resan var i vilket fall väldigt vacker, tåget hade en öppen vagn där man kunde stå och titta och fota, så där stog vi ett bra tag, jag och Yrsa.

Efter att ha åkt tåg i dryga fyra timmar, nästan fem, så var vi framme i Greymouth där vi hyrde två bilar och började vår resa mot Franz Josef, det känndes lyxigt att få åka bil igen, speciellt då vi bara har använt oss av kollektivtrafik sen dagen vi lämnade Alexandra i slutet av oktober, den 26:e närmare bestämt (tre månader, tre veckor och tre dagar!). Efter att åkt bil i ca. tre timmar så var vi framme vid vårt hostel, YHA Franz Josef, där checkade vi in och lämnade våra saker på rummet, drack lite kaffe och fikade. Efter fikat så begav vi oss ut till en glaciär nära Franz Josef, dryga tio minuter med bil. Det finns faktiskt bara två glaciärer som ligger i en regnskog i världen, en på Nya Zeeland och en i Chile. Det var väldigt fint i stort, vid glaciären, men att gå genom regnskogen var lika häftigt som att se själva glaciären, vi kom den inte så jättenära. När vi var påväg tillbaka till bilen så såg vi en hellikopter som landade på parkeringen, de kom ut och frågade oss om vi hade sett två nakna tjejer springa runt vid glaciären, vilket vi inte hade, så det fanns inget vi kunde göra för att hjälpa till.

Senare på kvällen så åt vi kex med olika ostar och drack rödvin, mycket gott och ett bra avslut på en lyckad dag. sen var det dags att sova! och vi fick äntligen sova med täcken!! Vi hade inte gjort det sedan vi lämnade Alexandra Backpackers, vilket var i mitten av oktober, den 13:e närmare bestämt (tre månader, två veckor och sex dagar!).

Andra dagen 20 Februari:

Franz Josef - Queenstown


Morgonen började med en gemensam frukost på vandrarhemmet och vi begav oss därefter mot Fox Glacier, på vägen mot Queenstown. Den här gången så kom vi bra mycket närmare glaciären än vad vi gjorde föregående dag, men ändå inte ända framme vid den. Naturen var storslagen med höga gröna berg, små bäckar som rann längs vägen samt forsar.

Vi fortsatte därefter vår resa mot Queenstown och stannade och åt lunch i Haast. Det blev många stopp på vägen, naturen är väldigt vacker på västkusten, väldigt varierande, allt ifrån regnskogar, stora floder, kala berg, öppna slätter och klarblå sjöar. Men det vackraste stället vi åkte förbi måste ändå vara mellan de två sjöarna, Lake Wanaka och Lake... någonting... Två stora sjöar med majestätiska berg i bakgrunden.

Vi stannade och tog en fika nära Wanaka, då resan var väldigt lång, och fortsatte sedan mot Queenstown. Vi stannade till på vägen för att leta efter en inspelningsplats till Sagan om Ringen, scenen där de åker på floden och man får se två stora statyer, jag tror att vi kan ha sett den, men är inte säker... statyerna var datoranimerade i vilket fall, så dom såg vi inte.

Efter att ha åkt bil nästan hela dagen så var vi framme i Queenstown där vi checkade in på vandrarhemmet, runt 19:00, Vandrarhemmet höll hög standard för att vara vandrarhem, men det var däremot ganska dyrt, så man fick i alla fall vad man betalat för...

Vi tog en promenad längs stranden och gick runt lite i staden, Yrsas föräldrar samt morföräldrar gick ut och åt, vi åt på vandrarhemmet och kollade på TV.




Tredje dagen 21 Februari:

Queenstown - Te Anau 


Vi började med en gemensam frukost på vandrarhemmet, sedan städade vi rummet, packade och checkade ut. Vi lämnade packningen i bilen och gick sedan ner till "hamnen", där vi bokade Jetbåt, i väntan så var vi i ett undervattensobservatorium.
Efter båtturen så gick jag och Yrsa och åt lunch på Hell (en pizzakedja). Medan vi satt där och åt så såg vi en stor affisch utanför som det stod "Gotland" med stor text på upptill och nedtill så stod det "Lundby". Vi tyckte att det var lite underligt så vi gick ut för att kolla efter att ha ätit klart och det visade sig att det var leksaker designade av "Micki Leksaker AB in Sweden". 

Vi letade upp Yrsas föräldrar och begav oss sedan till en gondla (linbana) som vi åkte upp på berget med. Det var väldigt fin utsikt när man blickade ut över staden och sjön. Vi vandrade även en kortare bit i skogen på berget.
Efter att ha varit på berget så var det dags att åka vidare till Te Anau, resan tog oss ca fyra timmar. När vi kom fram så åt vi pastasallad och avslutade även denna dag med kex, ost och vin.

Som lovat så tänkte jag ladda upp lite bilder! inte jättemånga, det har ni Yrsas bilddagbok till! (minnemi på bdb), hon kommer nog att ladda upp bilder inom en snar framtid...


  
Julaftonsfirande på gräsmattan.

  
Nyårsfirande på Casinot.

     
Yrsas födelsedagskalas!

 
Firandet fortsatte på krogen!

 
ASB Classical Sparks.
Vi följde med Jeremy på den årliga utomhuskonserten - med klassisk musik, opera, soloframträdanden, traditionell maorisk musik, filmmusik och en avslutning med ett flygande piano och fyrverkerier.
Det var ett bra upplägg på konserten, då de varvade mellan olika typer av framträdanden - men bäst måste nog filmmusiken varit.
Om ni följer länken nedan, så får ni se några klipp ifrån kvällen. Jag rekomenderar dock att ni hoppar över de första fyra minuterna, då själva framträdandena börjar först då.


http://www.youtube.com/watch?v=8IDFH1b_6Zs&feature=related

Gott Folk!

Jo, som jag nämnde i mitt senaste inlägg så kommer jag att skriva sammanfattningar istället för att skriva om varje dag som gått, detta eftersom att jag ligger efter typ fyra veckor med skrivandet...


Sammanfattning av Dunedin och Fairfield:
Dunedin var en trevlig stad, en studentstad med 20 000 studenter, vilket märks, det var ungdomar mest överallt faktiskt. med skoluniformer.
Vädret var däremot dåligt under större delen av vår vistelse i staden, vilket gjorde det hela rätt tråkigt. Vi bodde däremot på ett väldigt bra hostel, YHA, ett litet hostel som kändes rätt lantligt och låg relativt centralt, 10 minuters promenad in till centrum, men hem tog det snarare 15, detta eftersom att Dunedin har otroligt mycket backar, eller, i princip alla städer i Nya Zeeland är backiga... Men Dunedin har faktiskt den brantaste gatan i världen.

Fairfield (WWOOFstället) var väldigt bra, vi hamnade i en trevlig familj och behövde inte arbeta speciellt mycket, tillräckliogt skulle jag vilja säga med tanke på att att vi inte fick betalt. Vissa WWOOFställen ska visst vara väldigt dåliga och ibland inte ens ge mat, ställen som vill utnyttja billig arbetskraft. Familjen bestod av Anna från Schweiz, Allan med rötterna i Skottland, hunden Jake och katten Minty. Skillnaden mellan Anna och Allan var som natt och dag, Anna var en väldigt lugn och avslappnad kvinna, medan Allan var en burdus och framfusig man. Men båda väldigt trevliga.
Maten var bra, men annorlunda på vissa sätt. Till maten fick man ingenting att dricka, eller man fick, men då fick man hämta det själv, det stod aldrig framme. Efterätt varje dag och kaffet smakade mest vatten. och på tal om vatten, vattnet i det här landet är knappt drickbart i många städer, så fort du sätter på en kran så möts du av en stark frän doft av klor... och smakar klor gör det också.

Sammanfattning av Alexandra:
Den första oktober så drog vi till Alexandra, en liten mysig by uppe bland bergen. Vi bodde på ett hostel där, Alexandra Backpackers, stället jag nände tidigare som var så dyrt, bara att det var inte så dyrt, det var faktiskt riktigt billigt, 500kr var i veckan. Det var ett bra hostel också, precis lagom skabbigt. Fast moderniteter som varmvattenkran och så fanns ju förstås inte, med det gick bra att koka vatten när man skulle diska, så det var inga problem.
Personalen på hostelet var väldigt trevliga, de hjälpte oss med att söka jobb och ringde själva runt och kollade om det fanns jobb åt oss någonstans.
Alexandra i sig var mycket trevligt, en mysig by, mindre än Söderköping, man hade alltid nära till naturen, och staden var omgiven av berg.
Vi gjorde inte så mycket i Alexandra egentligen, tog promenader längs stranden, ringde runt och kollade efter jobb och så... Men så en dag så ringde de ifrån Seasonal Solutions och sa att de hade hittat jobb åt oss, så vi gick dit och pratade med dom och dagen efter så började vi jobbet!




Sammanfattning av Kerrimuir Orchard:



Tisdagen den 13:e så åkte vi alltså till Kerrimuir Orchard där vi hade fått jobb, vi vart upphämtade i Roxburgh av vår chef Dave, och vi åkte ut till Orcharden där vi först fick gå igenom en massa papper och skriva kontrakt och härja och ha oss... och efter att ha fixat med allt så kom vår andra chef och hämtade oss, Debbie, en Kanadensisk tjej som jobbat där i fyra år, och som senare kom att bli mer av en vän än en chef. Även hon gick igenom reglerna för gården och sedan bar det iväg till aprikosträden! här gick hon igenom hur vi skulle tunna ur träden och hur man använder en stege, sen fick vi sätta igång! på vår första rad så fick vi timlön och sedan skulle vi börja på "contract" och få betalt för hur snabbt vi jobbade.
Det var sjukt läskigt att stå på en stege som man inte litade på två-tre meter upp bland trädtopparna... och slitigt var det, jag hade träningsvärk i flera dagar, men det gick gradvis över och tillslut så hade jag inte ont längre... bara i axel/nack/rygg området efter att ha burit den förbannat tunga stegen hela dagarna.
Vi arbetade på och efter två dagar så var vi klara med vår första provrad och skulle börja på contract... Debbie berättade för oss hur det fungerade då vi var rädda att vi skulle arbeta alldeles för långsamt och inte få någon lön, och det visade sig att oavsett hur långsamt vi arbetar så får vi alltid 12,50 i timmen, detta pga minimilönen. Så det var betryggande.
Vi bodde i en stuga tillsammans med två tyskar, fyra brasilianer och två irländare, men senare så kom även två till brasilianare och en engelsman. Stugan var ganska fin men det fanns bara en spis med fyra plattor på... så det var svårt att laga mat samtidigt som någon annan.

Kerrimuir låg ute på landet 6-7km ifrån Roxburgh så när man var tvungen att handla så fick man lifta in med folk som hade bil. Och i Roxburgh så fanns det bara två affärer och båda var väldigt dyra... så om man ville storhandla så var man tvungen att åka in till alexandra... vilket tog ca 30-40minuter. Brasilianarna var väldigt trevliga och det var dom vi umgicks mest med, fast det var bara en av dem som kunde engelska, Rafael. Om man ville prata med de andra så fick man använda sig av gester, några ord engelska och lite spanska... så det var ganska svårt...

Arbetet på orcharden vart efter en vecka väldigt jobbigt, inte så värst fysiskt påfrestande, mer psykiskt... Man gick upp vid sju på morgonen gick till jobbet som började klockan åtta, klättrade upp för en stege, plockade bort lite frukt, klättrade ner för stegen, flyttade stegen, klättrade upp för stegen, plockade bort lite frukt... osv, i åtta timmar, sex dagar i veckan. så man hade bara lördag och söndag som lediga dagar.. så om man ville hitta på nått så var man tvungen att göra det på lördagen, men då var man trött efter att ha jobbat hela dagen så man kännde inte för att göra någonting när man kom hem från jobbet... och jobbet var inte heller så värst varierande. Vad som gjorde arbetsdagarna värda var att snacka skit med Debbie om andra arbetare och hennes chef David. Jag fick känslan av att hon såg oss mer som vänner än arbetstagare, och hon kom hela tiden med ursäkter för att vi arbetade långsamt, hon bludade för faktumet att det faktiskt kunde vara som så att vi var dåliga på arbetet.

Man var tvungen att arbeta sjukt hårt för att kunna tjäna bra med pengar, eller ja, man var tvungen att arbeta sjukt hårt för att nå upp till minimilönen, men ifall man inte når upp till minimilönen så tvingas våra arbetsgivare att höja vår lön, men ifall de tvingas höja våran lön för mycket hela tiden så får vi sparken.
Så om varje träd på en rad är värt 3 dollar så måste man göra 4 träd i timmen och 33 träd per dag för att nå upp till minimilönen, men om du vill tjäna 15 dollar så måste du göra 40 träd per dag. och om man får 2 dollar per träd så måste man göra 50 träd om dagen.
Det är inte ens säkert att en två dollar rad är lättare än en fyra dollar rad. Sättet priset sätts på känns inte heller riktigt rättvist, priset per träd beräknas på hur snabbt Debbie gör ett träd på den raden, så det kan mycket väl hända att hon råkar ta ett lätt träd på raden och gör det jätte snabbt, medan de andra träden har mycket mer frukt och är mycket svårare, plus att hon har jobbat på olika orchards i tjugo år och det är omöjligt för oss att vara lika snabb som henne.

   Stugan vi bodde i.

  
         Jag.                  Plocka aprikoser.


Äventyr på vischan
Eftersom att detta land varken har snus eller tuggtobak så har jag börjat röka... Och när man röker så behöver man cigaretter, och cigaretter hade jag nu ont om, så vi frågade Rafael om dom skulle in till stan någonting och han sa, jo jag hoppas det, men tiden gick och klockan 19:30 åkte vi in till Roxburgh för att handla, men det visade sig att alla affärer var stängda och bensinstationen var även den stängd. och ont om bensin hade vi... men vi tänkte att bensinen räcker nog till Alexandra, så vi begav oss och halvvägs till Alexandra så tog bensinen slut.
Så vi åkte in till sidan av vägen och ställde oss utanför ihop om att någon skulle stanna och hjälpa oss. Den första bilen som kom stannade och föraren frågade om han kunde hjälpa oss, vi förklarade att vi inte hade någon bensin, så han skjutsade Rafael in till Alexandra så att han kunde fixa bensin, medan vi väntade i bilen. Vi satt där och väntade... och väntade... det började mörkna utanför och tillslut så var det mörkt och vi började undra om något hade hänt Rafael, han hade nu varit borta i en och enhalv timme... och Junior sa den femte bilen skulle vara Rafaels bil... Men det kom inte så mycket bilar nu eftersom att det var sent. Men bilarna som kom förbi stannade och frågade om dom kunde hjälpa oss, till och med en buss stannade och frågade om han kunde hjälpa oss... och efter fem bilar, precis som Junior hade förutspått så kom Rafael och vi åkte in till Alexandra och köpte cigaretter.


Vi hade nu arbetat på Orcharden i två veckor och jag började tänka att vi aldrig skulle klara av det här jobbet en längre tid, dessutom så berättade Rafael att han var tvungen att åka hem till Brasilien eftersom att hans kusin dött och han var tvungen att ta hand om familjen. Så vi beslutade oss för att säga upp oss.
   Men vi hade ingenstans att ta vägen och visste inte riktigt vad vi skulle göra, så vi satte oss och kollade runt och för att se hur mycket jobb det fanns i olika städer och beslöt oss tillslut för att åka till Christchurch... Men nu vart det bussproblem, detta eftersom att vi var tvungna att åka ifrån Roxburgh till Alexandra först och den bussen går bara på morgonen och då jobbar folk och kan inte skjutsa oss... så vi frågade Debbie hur vi kunde lösa det, och om kanske David kunde skjutsa oss. Men hon sa att vi kunde övernatta hos henne och hennes kille Paul!
   Så dagen efter så skulle vi åka så vi packade iordning allting och väntade på att hon skulle höra av sig och tillslut så skickade hon ett sms och skrev att hon skulle komma lite senare eftersom att deras hund Josh hade blivit blind över natten..! Men vi fick komma hem till dom i alla fall och det var riktigt trevligt, först väldigt god mat sen så tog vi oss några öl och satt och samtalade. Men det var synd om Josh, som inte har blivit bättre och antagligen kommer att förbli blind, men han ska visst klara sig relativt bra, han är alltid med på orcharden och följer nu efter Debbie genom att hon går och klappar.
   Dagen efter så tog vi alltså bussen upp till Cromwell där vi fick vänta i tre timmar, det regnade och vi hade ingenstans att ta vägen... så vi gick till informationscentret där vi fick lämna vårt bagage, sedan satte vi oss på ett café och åt macka och väntade.
Efter det så tog vi bussen till Christchurch, det tog lång tid och vi var framme vid typ klockan 21:00-22:00 nån gång, det regnade fortfarande och vi visste inte hur vi skulle hitta till vårt hostel, så vi frågade busschaufören och han sa att han kunde skjutsa oss dit. När vi kom fram så satt det en lapp på dörren och i lappen så låg det en nyckel...! Så vi navigerade oss fram till rummet som var litet och mysigt och hade en tv!

Nästa dag så var det dags att försöka börja fixa med lite saker, så vi frågade runt och försökte få reda på hur vi lättast hittar jobb och bostad och så... lyckades inte så bra med att göra något av det den här dagen faktiskt, men nästkommande dag så gick vi och köpte tidningen där det fanns lite jobb och lägenhetsanonser, så vi började skicka lite mail och ringa runt lite för att hitta en lägenhet men lyckades inte.
   Efter att ha fortsatt försöka med att leta lägenhet dagen efter så fick vi napp!! en kvinna som bodde ute i Avondale ville ha en flatmate så vi sa jo visst, vi kommer imorgon! vi gick även till Coverstaff, en jobbagentur, och dom sa att vi skulle komma tillbaka nästa dag med pass och arbetsvisum och så.
   Men när morgonen väl kom och vi hade kollat lite närmare på vart lägenheten var belägen och så, så tänkte vi att det var lite väl långt utanför staden, så vi fortsatte att ringa runt och hittade en annan som låg centralt så vi ringde dem och dem sa jo visst, kan ni klockan fyra? vi sa nej, eftersom att vi skulle till coverstaff vid tre, så vi bestämmde oss för en tidigare tid och vi gick dit. lägenheten var fin, ett stort rum, men delar på kök och badrum... men billigt 180 dollar i veckan. (180 x 5 = 900 x 4 = 3600) så 3600 i månaden för en lägenhet som ligger centralt i en storstad är inte fy skam. Christchurch är föresten den största staden på den södra ön, så det är en ganska stor stad, det är även nya zeelands konststad, och lägenheten är precis i konstområdet..! Så vi tog lägenheten och skrev på papper och allt sånt.

Efter att ha fixat med allting så gick vi till Coverstaff där vi först var tvungna att fylla i en massa papper och göra massa tester?! ett matteprov, ett läsförståellse prov och ett hörförståellse prov. skittråkigt och hemskt jobbigt... jag hatar pressen av prov, speciellt när man inte är förbered på dem. Men efter att ha gjort alla prov och sett på informationsfilm så var vi klara och hon sa åt oss att ringa nästkommande dag och se om det fanns jobb och så. Så dagen efter så flyttade vi in i lägenheten och vi behövde inte ringa tjejen på coverstaff hon ringde oss och sa att hon hade hittat jobb åt oss! i minst en vecka, sen får vi se... på ett företag som heter Schneider Electric... har ingen aning om vad vi ska göra, det får vi se imorgon, men det låter som att det har med elektricitet att göra, så det blir spännande! om jag orkar så skriver jag igen imorgon och förklarar vad det är vi gör!




På Återseende!

Gott Folk!

Nu är jag tillbaka och uppdaterar er lite om vad som hänt under tiden jag varit borta.

Min Laptop har inte gått att använda, detta eftersom att kontakten inte passade i adaptern, så vi frågade på vårt hostel ifall de visste vart man kunde få tag på en, och det visade sig att de hade en massa kvarglömda adapters i en låda, så vi fick en som fungerade.
   Vi försökte få tag på en WWOOFplats, (World Wide Opportunities on Organic Farms (arbeta för mat och husrum)) eftersom att det skulle bli förjävla dyrt att bo på hostel. Men lyckades inte hitta något som hade plats.
Dagen efter så ringde vi en massa WWOOFställen och hittade tillslut ett, Anna och Allan Grant, i Fairfield, strax utanför Dunedin. Vi gick även till Vodafone för att fixa trådlöst internet, men fick vänta till morgondagen, så att de kunde kolla våra uppgifter.

Den 24:e gick vi tillbaka till Vodafone för att skriva på lite papper och få vårt vodem (vodafonemodem), men det visade sig att de inte hade några vodem på lager, så vi fick återkomma nästkommande dag, och det gjorde vi, så nu har vi internet! Det var i alla fall vad vi trodde, det visade sig att det inte fungerade.

Den 25:e, fredag, så var det dags att checka ut, vi skulle hem till Anna och Allan, det var kallt och regnigt och vi hade ingenstans att ta vägen, men personalen på vårt hostel var snälla och lät oss stanna tills det var dags att åka. Så klockan 15 så tog vi en taxi till tågstationen, kallt och jävligt och en massa kineser som sprang runt och fotade överallt. Men 15:30 så kom Anna och hämtade oss, en kvinna i 60 årsåldern med en tysk brytning (hon var från Schweiz), hon hade en pojke med sig, James… jag tror att han går på skolan hon jobbar på, en skola för mentalt och fysiskt handikappade barn. När vi kom fram så fick vi kaffe och fika och hon gick igenom vad vi skulle göra på gården. Senare så kom hennes son, David, på besök och sen kom även hennes man hem, Allan, en man som bäst beskrivs med ordet ”burdus”.

      
          Allan.                         Anna.                 Min nya outfit.                    Jake.        


Nya Zeeländsk spindel.


Dagen efter, den 26:e, var alltså vår första arbetsdag. Vår första uppgift var att stapla ved och efter det fick vi plocka kottar som skulle användas för att starta kaminen med. Men det var inga vanliga svenska kottar, de var enorma! Så stora så att man bara kunde hålla en i handen åt gången, och vi plockade massor. Arbetet med veden och kottarna tog ca fyra timmar, och det var fyra timmar vi skulle arbeta per dag, men vi arbetade ytterligare två timmar, jag med att gödsla och så frön och Yrsa med att rensa ogräs. Men jag vart klar relativt snabbt och fick därför klippa Jake (hunden), men jag missförstod det hela och trodde att jag skulle gå på promenad med honom.  Så när jag kom tillbaka så förklarade Anna att jag skulle klippa honom, men sa att jag kunde göra det någon annan gång.
   Vi försökte än en gång att få internet att fungera men förgäves, så vi bestämde oss för att gå till Vodafone den 28:e, som var vår lediga dag.

Det var bra mycket varmare hos familjen Grant än på vårt hostel, fortfarande kallt, men inte alls lika farligt. I sängen så hade vi ett lakan, två filtar och två täcken - så man höll sig varm.
Gården var liten och mer en hobby än en vinstdrivande gård, dom hade får, lamm, höns, en katt och en hund på gården.
Det var ibland nästintill omöjligt att höra vad Allan sa, han pratade väldigt snabbt och grötigt så man fick ta det man förstod i en mening och gissa vad han sa för att kunna svara, att säga ”ursäkta vad sa du?” tröttnade man snabbt på och när man väl sa det så tog han alltid en paus och funderade på hur han kunde formulera sig på ett annat sätt, trotts att det inte var hans ordval jag hade något problem med, snarare hans sätt att prata på. Men de var båda intresserade av Sverige, vår politik, våra kändisar och massa andra saker jag inte kunde någonting om. 

 
      Lamm och får.


Den 27:e så åkte vi ut till Annas och Allans ”sommarstuga” för att jobba, det var mer ett hus än en stuga och de skulle bo där när de blir för gamla för att ta hand om gården, deras son David hade byggt det åt dem. Det tog ca en timme att åka ut till huset som låg på östkusten, vid havet, och på vägen dit så var det en jäkla massa dimma.
   Väl ute vid stugan så fick vi rensa ogräs, det var kallt och regnigt och jävligt, så vi skyndade på med arbetet och gick sedan in och tog en fika. Det var mycket fika hos familjen Grant, mycket te, och kaffet smakade mest vatten, så man fick dricka mycket. Efter fikapausen så var det dags att sätta igång och måla staketet, det var kallt och jobbigt och man fick hålla på ett bra tag för att överhuvudtaget få färgen att fastna, tillslut gav vi upp. Regnet fick bara färgen att sköljas bort så det var ingen mening att fortsätta, vi försökte få tag på Allan för att säga att det inte var någon mening att han kom ut, men förgäves, så vi fick sitta och vänta på honom.
När han väl kom fram så tog vi en promenad ner till havet och gick även in i skogen. Skogen var väldigt fin, det var en fin brun ton över hela skogen, då marken var täckt av barr.
   När vi väl var tillbaka i Fairfield så klippte jag Jake och Yrsa bakade muffins, vi bytte även till sommartid, så snart… den 24:e eller 28:e oktober tror jag, när Sverige byter till vintertid så blir det tolv timmars skillnad.

    
           skogen.                       Havet. På den där                Dimma.                
                                           kullen låg nya zeelands                                           
                                                      första skola.

    Träna hästar på 
         stranden.


Den 28:e var vår lediga dag, så vi åkte in till centrum för att fixa med jobb och så och åka för att se pingvinerna. Så vi började med att gå till informationscentret för att boka biljetter till pingvinerna och hörde med dem hur man hittade till Department of Labour. Så vi gick till Department of Labour, där det visade sig att dem inte sysslade med jobb, så dom skickade oss vidare till Work and Income. Men på Work and Income sa de att de inte har hand om short term jobb, så de tipsade oss om några ställen vi kunde gå till, Adecco var ett av dem, men vi kunde inte hitta Adecco så vi gav upp och gick och tog en fika istället.
Efter fikat så gick vi till Vodafone, med min laptop för att se om de kunde hjälpa oss och efter ca en timme så var allt fixat och vi hade internet!
   Efter att vi varit och fixat med internet så letade vi vidare efter Adecco och hittade det tillslut, men de kunde inte hjälpa oss eftersom att vi inte hade några CVn med oss, så vi gick till Select, som är ett annat bemanningsföretag, men de kunde inte heller hjälpa oss eftersom att vi inte hade några CVn med oss. Men både Adecco och Select sa att det är ont om jobb i Dunedin och tipsade oss om jobb som fruktplockare eller på vingårdar.



   Efter allt tjafs med arbetsförmedlingar och bemanningsföretag så gick vi tillbaka till informationscentret där bussen skulle avgå ifrån. Och efter att ha väntat i drygt en halvtimme så kom bussen och vi åkte iväg, regnade gjorde det också. Vi stannade först vid Larnach Castle som är Nya Zeelands ända slott och fotade lite, sen åkte vi vidare till ”Penguin Place” där vi såg sälar och tre olika sorters pingviner.
   Min bror fyllde även år denna dag, den lille, Grattis.

    
       Larnach.          Dammen vid Larnach.                En säl.                   En gulögd pingvin.


Mer tänker jag inte uppdatera er idag, men jag uppdaterar er troligtvis igen imorgon eller i övermorgon. Men jag lovar inget. 



På Återseende!

Gott Folk! Gutår och skål i glaset!

Nu är jag tillbaka, med alla 29 bokstäver. Känns bra må jag säga! Som ni kan ha märkt så har jag inte uppdaterat mig på ett tag, detta eftersom att jag inte har haft tillgång till internet. Men nu har jag internet, trådlöst. Grejen är dock den att det är väldigt dåligt internet, långsamt och kostar efter hur mycket man använder det. En konstig variant där du betalar efter hur mycket du belastar internet. Vi har 1GB att använda per månad, om vi går över den GBn så kostar det oss  10nz$, om vi går över det så kostar det 50 cent per MB. Vilket är asdyrt. Så en sida som youtube drar mer än en sida som google. Men vi måste nog uppgradera oss till 3GB per månad, 1GB räcker inte så långt.

21 september

Idag så gick vi upp tidigt, runt klockan åtta på morgonen, vi hade lite saker att stå i innan vi skulle åka till Dunedin. Så vi lagade lite mat och packade lite, och då ringde Gabriella. Vi hade försökt att få tag i henne några dagar utan att lyckas. Så efter att ha irrat omkring i Auckland och letat efter henne i ungefär en kvart så hittade vi henne, och hennes kille Craig, tillslut. Vi satte oss på ett café och pratade lite, Craig som är från Dunedin sa att han kanske kunde fixa ett jobb åt och Gabriella sa att hon hade jobb åt oss i Auckland. Men eftersom att vi redan hade flygbiljetter till Dunedin så kunde vi tyvärr inte ta jobbet. Efter fikat så skyndade vi till bussen som tog oss till flygplatsen. Inrikes flygplatsen i Auckland var väldigt liten och personalen var trevlig och hjälpte oss med incheckningen, planet var även det väldigt litet och det tog ca en timme och fyrtiofem minuter att flyga till Dunedin.

   Efter att ha landat i Dunedin så irrade vi än en gång runt, denna gång för att hitta transfer in till staden. Det visade sig att man antingen kunde ta en buss, eller taxi. Bussen kostade 33 dollar per person och taxin kostade 70 dollar, så vi beslöt oss för att ta taxi då det inte var så stor prisskillnad.

   Vårt hostel visade sig vara ett mycket mysigt litet ställe. Vi hade bara panikbokat och hade ingen aning om hur det skulle vara. Det fanns ett litet kök, med gratis kryddor och andra varor som före detta gäster glömt kvar, internet café, en bra mysig matsal, trevlig personal… Men… det var för jävla kallt. Isoleringen i nya Zeelands hus är inget att tala om. Husen är byggda för korta, relativt varma vintrar. Man har tex bara en ruta i fönstren och inte tre som i Sverige, en ruta ger knappt någon isolering alls. På rummet var det kanske 12-14 grader och utomhus var det runt 8-10 grader. Så man går runt med tjocka tröjor och jacka på sig inne, vårt element fungerade inte heller för den delen.

   Vid det här laget så hade vi fått nog av snabbmat och tänkte att vi skulle bli lite nyttigare och laga vår egen mat, så vi gick och letade efter någon mataffär, utan att lyckas. Så vi fick handla på en liten affär som hade öppet dygnet runt, det var skitdyrt och utbudet var värdelöst. Ett paket flingor kostade 50 kronor. Mer har jag inte att säga om denna dag. Tack för mig.




vårt hostel i Dunedin.   skymning i Dunedin.


Då Dunedin är en gammal Skottsk stad så finns det många
fina viktorianska hus. man försökte bygga upp staden precis
som Edingburgh.

Gott Folk!

Det har inlagget kommer inte handla sa mycket om mig sjalv, det kommer bli mer utav ett politiskt inlagg. Jag forvarnar er bara.

Nar jag och Yrsa var ute och gick for att leta efter en stor park vi hort talas om sa horde vi musik. Jag vart nyfiken och ville veta vad det var som hande, vi gick upp i parken dar musiken kom ifran och traffade nagra killar vid ett bokbord fran workers party new zealand, men enligt skylltarna och flygbladen sa hette dom "anti capitalist", dom hade tydligen bytt namn nyligen.
I narheten sa stod bandet och spelade, det var nagan form av teater for barn och paminde mycket om nationalteaterns "kaldolmar och kalsipper", nar vi pratade med folket som anordnat demonstrationen sa fick vi veta att demonstrationen var for att staten skulle hoja minimilonen till 15 dollar, istallet for 12,5 som den ligger pa nu. (12,5=62,5kr - 15=75kr)              

Det var aven folk ifran tidningen "UNCENSORED" dar, en tidning som skriver om saker vanliga tidningar inte gor. denna upplaga handlade tex om svininfluensa vaccinet (H1N1) och dess skadliga effekt pa manniskor. En tidning som verkade valdigt bra, ett citat ur tidningen (flygbladet) "millions of children (and adults) are partaking in an enormous crude experiment, and no sincere, organaized effort is being made to track the negative side effects or to determine the long-term consequences".
Nagat man reagerar pa ar att folk inte ar lika politiskt korrekta, som tex sa laste jag i ett flygblad fran Socialist Aotearoa (aotearora - nya zeeland), dar stod det: "August 2009: Rodney Hide, a far right lunatic, who was elected by the scum who live in Epsom slams the door on Maori representation on a Supercity council and John Key rubberstamps the whole sham. Tory MP Tau Henare calls Hide a buffon and jerk-off. WELL SAID!!!! Should have punched him too!" och ett citat som detta ar inte sa ovanligt, folk skriver vad dom tycker och skiter i om det ar politiskt korrekt eller inte.

Det ar latt att luras av nya zeelands vackra fassad, sanningen ar dock en helt annan. Aven om det finns gott om jobb, sa ar det jobb som inte alla kan jobba med, folk med utbilldning blir ofta arbetslosa. Fruktplockning, hotelljobb och resturangjobb finns det gott om, men med en utbilldning ar man overkvalificerad, och om man ar gammal sa ar man ocksa kord. Dom som drabbats hardast av krisen ar busschaufforer, brandman och telecomarbetare.
Protesterna blir allt fler och allt storre pa Nya Zeeland, aven ifall jag inte har sett det sjalv, mer an idag, sa kommer jag troligtvis att fa se det under min visstelse har.
An salange sa kanns det som att jag vet for lite om den politiska situationen for att kunna ge den en rattvis bild, men jag aterkommer nar jag vet mer!

Pa Aterseende